Mycket har skrivits om att Ryssland har ”den historiska erfarenheten av att vara utsatt för invasioner och angrepp från omvärlden”. Den tanken kan på goda grunder ifrågasättas och antagligen har vi här roten till Rysslands ständiga konflikter med sina grannar.
Rysslands idé har under många sekler varit Imperiet. Bilden av Moskva som det tredje Rom, efter Rom och Konstantinopel, har levt i åtminstone 500 år. Landets många krig har – med några få undantag – varit ryska anfallskrig. Ukraina, Baltikum, Polen, Kaukasus, Krim, Transnistrien, Finland och Vladivostok är några av de många områden som sedan 1700-talet har erövrats (och i vissa fall förlorats igen). Inbördeskriget 1917-22 är nog det krig som avviker mest från bilden.
Det ryska imperiebyggandet har ofta skett i allians eller samförstånd med andra ”hungriga” stater. Två gånger (1812 och 1941) har sådana allianser lett till att Ryssland har råkat riktigt illa ut, då konflikt utbrutit med den allierade aggressorn (Bonaparte respektive Hitler).
Sovjetunionens oerhörda umbäranden 1941-45 måste förstås ha satt djupa spår hos dem som överlevde, men ingenting tyder på att imperietanken försvann under dessa år. Tvärtom tyder perioden 1945-1991 och även tiden därefter på fortsatt oförminskad sovjetisk/rysk land- och makthunger.
Problemet som vi alla i Europa delar är att intill dess att Rysslands ledning förstår att de geopolitiska imperiernas tid är förbi så lär landets konflikter med grannländerna att kvarstå.
Ytterst är detta en enkel fråga. I intressekonflikten mellan den större maktens säkerhetsintressen utanför sitt eget territorium och den mindre maktens rätt till frihet och suveränitet inom sitt eget territorium, vilken parts intressen ska ha företräde? Kanske borde Jens Stilhoff Sörensen lägga en del tid på att fundera över detta principiella övervägande.
Några ord om händelserna i Salisbury, med Stilhoff Sörensens ord ”den påstådda giftattacken”.
Rysslands ambassad i London har inte nöjt sig med att ställa 27 frågor till britterna (vilket skedde den 30/3). Dagen efter ställde man ytterligare 14 frågor, den 2 april kom först 13, sedan ytterligare 10 frågor, summa 54. Jag har inte letat vidare. Ytterligare frågor har dessutom ställts genom andra ryska kanaler, som t ex Kremls oväntade omsorg om Skripals två döda marsvin, en katt som är död och en katt som tycks vara försvunnen…
De många och sinsemellan överlappande frågorna ger inte intryck av att vara ställda för att bringa klarhet över situationen utan snarare för att försöka stressa britterna och möjligen pressa fram motstridiga svar som man sedan kan invända emot. Jag har full förståelse för att britterna väljer att negligera dem.
Det ryska agerandet efter insatsen av ett kemiskt stridsmedel i Salisbury är mest av allt en variant på ryskt modus operandi som vi såg det t ex efter nedskjutningen av MH17: Påstå vad som helst, kläm fram så många synpunkter som möjligt och gör det i hög takt. Alltid förvirrar det någon…
Maedelir 